Fridas lösning på Bieber-fenomenet

En flicka som stod utanför Grand Hotel kom närmast en förklaring. Hon hette Frida och var tolv år. En morgontidning hade frågat henne vad som är så speciellt med Justin Bieber.

Han är allt, sa hon.

Då hade landets samlade press redan försökt ringa in fenomenet under en veckas tid. Först den yrvakna bevakningen från avspärrningarna där en gammal Robinson-deltagare försökte hejda flickorna från att storma stället. De sedvanliga bilderna hade kablats ut: skrikande gråtande sjungande flickor, väntandes på sin idol. Tv-klipp valsade runt på nätet. De gråtande flickorna hånades i kommentarfält.

Sedan hade alla tidningar och tv-­kanaler med självaktning gett sig i kast med att vilja förstå dessa så kallade Beliebers. På sin höjd ett ­litet skärrat leende i reportrarnas mungipor, inte mer. Någon pigg ­debattör drog paralleller till fotbollssupportrar. Men jag måste nog ­medge att jag litade mest på Frida.

Och jag kände ett inte så litet styng av avund.

Gjorde inte vi alla?

För visst, om ett år eller två kanske Frida inte kommer spela Biebers ­låtar lika många gånger per dag ­längre, antagligen kommer hon så småningom ha plockat ned affischerna från väggarna, kanske redan i samband med den där märkliga ­sommaren mellan sexan och sjuan.
 

Men just nu är Justin Bieber allt. Just nu är han den perfekta stormen, i skärningspunkten mellan fantasi och verklighet. I den inre över­svämning som de tidiga tonåren ­utgör är Bieber den osynliga bryggan mellan legoborgar och tonårsfyllor. Både livs levande och fantastiskt formbar, både subjekt och objekt. Till synes farlig, men i grunden helt riskfri: den första pojkvännen, den första sexfantasin.

Och så måste nog kärleken till Justin Bieber förklaras, i presens.
 

Vad som förvirrar många är det kollektiva elementet. Det som så lätt avfärdas som masshysteri, eller än hellre liknas vid fotbollens ståplatsläktare. Men det går också att ­refe­rera till den italienske sociologen ­Alberoni som i sin bok ”Förälskelse och kärlek” beskrev förälskelse som ”begynnelsestadiet i en kollektiv ­rörelse bestående av två personer”.

Alberoni gör inte skillnad mellan större och mindre kollektiva rör­elser. Han menar att det är samma mekanismer bakom uppkomsten av religioner eller fackföreningar. ­Behovet av att spränga befintliga ­ramar. Upplevelsen av livs­glädje, solidaritet, förnyelse. Skapandet av ett vi.
 

Och till skillnad mot kär­leken till ett fotbollslag, säg Wigan Athletic, är den ­kollektiva kärleken till Bieber på samma gång helt sammanväxt med den egna sexualiteten, den egna ­utvecklingen.

Han är, ja, allt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  www.grattisgodis.se    

9892423188

HEEJ!! Ville bara säga till er som fortfarande är inne och läser den är bloggen , att jag är väldigt glad att ni gör det , men som ni säkert märker så använder jag inte den här bloggen. Så det skulle betyda väldigt mycket om ni börja läsa min nu vara...

Vet ni vad jag gjorde för ett år sen?? Då satt jag vid datorn och var inne på den här sidan , bloggplatsen och startade en blogg. Så idag så har jag haft blogg i 1 år. Men som vi vet så har jag bytat till nattstad , men jaghar överfört exakt allting ...

Alla mina favoriter i en och samma bild. The fooo , Justin Bieber , och Fabian Feyaerts. Har så klart fler favoriter men dessa är dem "verkligen bästa favoriter". ...