TJA!!

slutade klockan 1 idag,, rätt chill..

idag har vi haft orientering i svaneholm,, sjukt tråkigt.

vi gick från skolan till svaneholm och hade en lång orientering runda och en kort runda att ta oss igenom.

men det gic¨k ändå rätt bra för min grupp.. fast att vi gick rätt så mycker fel.

våra lärare kan inte gilla oss,, det borde att vara förbjudet att låta/tvinga oss elever till att ha orientering..

fick så sjukt ont i fötterna.. men jaja ,, slutade iaf tidigare idag och det är ju bra.

hade varit bättre om vi hade haft orientering i skurup ,, för att man hittar iallafall i skurup..

idag blir det att spela gitarr och det är ju valborg idag så det blir kanske att träffa vår granne och få se deras nyfödde son..

imorgon är vi ju lediga, det är ju 1 maj,, så det blir det att dra till skurups ip och se fotboll med några kompisar..

Jag har sett Gud – genom en utvald frälser han varenda en

Jag har sett Gud. Han kom i veckan nedflygande från en rigg i Globen och hade jättetajta byxor, jättejättetajt linne och vingar med gitarrer i. När Gud efter två timmars väntan äntligen landade lyfte taket av jubelropen och både mer självständiga tonåringar, sjuåringar och trötta mammor förenades i en euforisk lättnad: "Han finns, han finns mitt ibland oss".

Det hade ändå hunnit bli rätt sent, med tanke på skolan. Men det är precis som det alltid varit med de oberäkneliga gudarna som är frikopplade från världsligheter som läggtider och nationella prov.

Vardagens meningslöshet blir aldrig så tydlig som när Justin "Gud" Bieber kliver ur sin egen video in i den köttigare verkligheten.

Med ens står han faktiskt där och är projektionsyta för 10 000 flickors samlade drömmar om sin egen framtid, om en gränslös värld med svindlande möjligheter och bittersöt kärlek på betryggande avstånd från svettig petting med någon osäker kamrat på två cider.

Jag hör hur det kollektiva skriet skär ända upp till tredje radens läktare och genom historien, och jag känner precis hur det var. Då.

Justin Bieber i dag, NKOTB för tjugo år sedan och Beatles i det som väldigt unga människor skulle kalla VVFAFK. Very, very far away from keyboard.

Själv hade jag den så här i efterhand möjligen tveksamma idén att Magnus Uggla var en lämplig person att dyrka.

Det är 1986 och vid scenkanten i Timrå Ishall gungar ett hav av neonrosa linnen och permanentade hårsvall till "Fula gubbar" (Jesus, förstod vi verkligen vad den texten handlar om?). När det grönskimrande takljuset tänts väntade vi vid spelaringången. Jag, Cissi och Fia, varav den senare hade mest rutin på att vänta utanför spelaringångar. Enligt henne själv hade hon en gång fått ligga med en känd värsting när han var i stan för att visa sin nya film. Apropå fula gubbar.

Det passerar ett par smällkalla timmar innan vi konstaterar att vår trånad redan antagligen har passerat Söderhamn och att vi borde gå hem och tina upp våra nylonstrumpebeklädda tonårsben.

Hade vi haft tillgång till Twitter hade vi inte fått urinvägsinfektion.

I dag vet fansen allt. De vet att Justin och Selena Gomez är tillsammans igen eftersom han har hennes bild som skärmsläckare på telefonen. Dessutom lade han upp en pussbild på Instagram i onsdags, i en minut.

Det vet lika snabbt som tidningarna att polisen har beslagtagit en elpistol i en turnébuss och att de hittat droger, igen.

Förr tvingades man ta sig igenom ändlösa uppslag med Samantha Fox i tidningen Okej för att få fatt på två rader om den söta sångaren i Wham, som man inte visste var gay eftersom rykten färdades lika långsamt till småstaden som en strejkande transportarbetare.

Det var inte bättre förr.

De långa halvnäcka benen är dock desamma i Globen, likaså tålamodet och hängivenheten samt gudarnas oförmåga att leva upp till sin helighet.

När generation x-ikonen Kurt Cobain begick självmord 1994 beräknas minst 60 fans ha tagit livet av sig.

När Justin Bieber i vintras haffades på bild rökandes cannabis började fansen skära sig själva i armarna. På Twitter startades hashtagen #cuttingforbieber och i ett av alla inlägg läser jag: "You stop using drugs and we´ll stop cutting".

Ändå verkar det inte finnas någon särskilt smart drogpolicy i tonårsidolens management, trots att de vet att fansens missriktade och livsfarliga solidaritetshandlingar också är desamma. Nu som då.

Men på arenan står ändå en 19-åring som försöker göra alla rätt. En världserövrare som i sina sånger målar scener som alla kan placera in sig i. Han småpratar intimt som för att ge en liten bit av sig själv att ta hem i goodie-bagen. ("Men punggreppet, vad är det med det här jävla punggreppet?" ylar en pappa i sällskapet.) I finalen plockar han upp den sötaste flickan på scenen till tonerna av "One less lonely girl" och det verkar inte finnas någon avundsjuka utan bara ett ändlöst jubel över att Gud har sett dem alla. Genom en utvald frälser han varenda en.

Det är väl också som det alltid har varit.

Fridas lösning på Bieber-fenomenet

En flicka som stod utanför Grand Hotel kom närmast en förklaring. Hon hette Frida och var tolv år. En morgontidning hade frågat henne vad som är så speciellt med Justin Bieber.

Han är allt, sa hon.

Då hade landets samlade press redan försökt ringa in fenomenet under en veckas tid. Först den yrvakna bevakningen från avspärrningarna där en gammal Robinson-deltagare försökte hejda flickorna från att storma stället. De sedvanliga bilderna hade kablats ut: skrikande gråtande sjungande flickor, väntandes på sin idol. Tv-klipp valsade runt på nätet. De gråtande flickorna hånades i kommentarfält.

Sedan hade alla tidningar och tv-­kanaler med självaktning gett sig i kast med att vilja förstå dessa så kallade Beliebers. På sin höjd ett ­litet skärrat leende i reportrarnas mungipor, inte mer. Någon pigg ­debattör drog paralleller till fotbollssupportrar. Men jag måste nog ­medge att jag litade mest på Frida.

Och jag kände ett inte så litet styng av avund.

Gjorde inte vi alla?

För visst, om ett år eller två kanske Frida inte kommer spela Biebers ­låtar lika många gånger per dag ­längre, antagligen kommer hon så småningom ha plockat ned affischerna från väggarna, kanske redan i samband med den där märkliga ­sommaren mellan sexan och sjuan.
 

Men just nu är Justin Bieber allt. Just nu är han den perfekta stormen, i skärningspunkten mellan fantasi och verklighet. I den inre över­svämning som de tidiga tonåren ­utgör är Bieber den osynliga bryggan mellan legoborgar och tonårsfyllor. Både livs levande och fantastiskt formbar, både subjekt och objekt. Till synes farlig, men i grunden helt riskfri: den första pojkvännen, den första sexfantasin.

Och så måste nog kärleken till Justin Bieber förklaras, i presens.
 

Vad som förvirrar många är det kollektiva elementet. Det som så lätt avfärdas som masshysteri, eller än hellre liknas vid fotbollens ståplatsläktare. Men det går också att ­refe­rera till den italienske sociologen ­Alberoni som i sin bok ”Förälskelse och kärlek” beskrev förälskelse som ”begynnelsestadiet i en kollektiv ­rörelse bestående av två personer”.

Alberoni gör inte skillnad mellan större och mindre kollektiva rör­elser. Han menar att det är samma mekanismer bakom uppkomsten av religioner eller fackföreningar. ­Behovet av att spränga befintliga ­ramar. Upplevelsen av livs­glädje, solidaritet, förnyelse. Skapandet av ett vi.
 

Och till skillnad mot kär­leken till ett fotbollslag, säg Wigan Athletic, är den ­kollektiva kärleken till Bieber på samma gång helt sammanväxt med den egna sexualiteten, den egna ­utvecklingen.

Han är, ja, allt.

Idag är det 3 år sen "eenie mennie" släpptes,, tänk att det redan har gått 3 år,,, JUSTIN BIEBER <3

det blev fult skrivet på bilden,, men jaja,, bryr mig faktiskt inte

Abduction var sjukt bra,, kom på att jag hade sett den innan.. men det gör inget,, för den är verkligen bra..
Har ni inte sett den så MÅSTE ni sen den, rekommenderar verkligen att sen den..
Taylor Lunther är såå snygg,, gah *_*

20/4-2013 BÄSTA DAGEN I MITT LIV!!

Efter maten så blev det att gå ut och spela lite King..
Nu bli det att se abduction om det går,, om det inte bara hänger sig..

Är det någon av er som har sett den?? Är den bra ??

Heej!!

Har börjat lyssna på två låtar, som är så sjukt bra.

Men jag är en sån person som kan lyssna på samma låt flera gånger tills jag har spelat i sönder låten,, och sen så kan jag inte lyssna på dem i flera veckor.

Men har börjat lyssna på Christopher Nissen som var förartist till Justin Bieber när han var i danmark.

Den första låten heter: " Again the odds"

http://youtu.be/fKUXSgaGtfg

Den andra låten heter: "Colours"

http://youtu.be/6BmKGUl-U6U

Ni måste bara lyssna på låtarna om ni inte har redan hört dem.

Idag så var jag på gudstjänt, halv 11- halv 12 , sååå tråkigt, men jag har ju själv valt att gå och konfa mig,, så det är bara att gilla läget